Intervju med iransk studentledare
Parisa Nasrabadi är medlem i Socialistiska Studenter i Iran. En av de rörelser som lett tusentals studenter i kamp och ger ut en underjordisk dagstidning ”Gatan”. Efter den stora massrörelse som skakat den islamiska regimen har hon fått fly landet i rädsla för sitt liv. Efter tre veckor i Sverige träffar Offensiv henne för en intervju.
– Efter presidentvalet möttes regimen av en massrörelse de inte räknat med. Det var en ilska som funnits i trettio år som kom upp till ytan. Den ”reformistiska” vingen av regimen som förlorat valet togs själva på sängen av motståndet som blossade upp. De hade nu ofrivilligt hamnat som symboler för en rörelse de inte kunde kontrollera.
Parisa berättar att de första att gå ut på gatorna var medelklassen, men hur protesterna snabbt växte till att inkludera alla skikt i samhället.
– Studenter, arbetare, kvinnor, sociala rörelser, hbt-rörelsen – Massrörelsen radikaliserades snabbt och handlade om mer än bara valfusket. Det var en rörelse mot hela regimen och dess diktatur, berättar hon.
– Mosavi och ”reformisterna” hamnade mitt i massrörelsen och hade inget annat val än att fortsätta. Men för oss som socialister har det varit viktigt att distansera oss från dem. De har inget alternativ, de är en annan del av regimen. De har inget svar på de frågor som arbetare, kvinnor, studenter och andra förtryckta står inför. De har ingen alternativ ekonomisk politik, förklarar Parisa.
– Nu har, som ett resultat av kampen, rörelsen insett att striden måste fortsätta och att Mosavi och andra ”reformister” inte har någon lösning, däremot används de som symboler mot regimen.
– Kampen i Iran idag befinner sig i en känslig punkt. Den måste ta nya steg för att gå framåt. Studenterna spelar idag en viktig roll för att radikalisera rörelsen. Studentrörelsen har en radikal tradition i Iran och är en del av ungdomsrörelsen som varit protesternas spjutspets för kvinnors och andra förtrycktas rättigheter. Majoriteten av befolkningen är under 30 år.
– Det är en farlig situation för alla men den är nödvändig. En viktig skillnad från tidigare är att folket tappat rädslan för regimen trots den brutala repressionen. En sak som är säker är att de kommer aldrig att kunna vrida tillbaka klockan till innan valet. Befolkningen har vaknat.
Parisa berättar självsäkert om vad hon ser som alternativet till den trettioåriga diktatur som hon växt upp under hela sitt liv.
– Framtidens förändring ligger i arbetarklassens självorganisering. Arbetare har deltagit i massrörelsen, men inte som en organiserad klass. Vi försöker knyta an arbetarklassen att ta större plats i rörelsen.
– Det har varit strejker och arbetarprotester. Men det har varit isolerade aktioner från olika arbetsplatser. Vad som behövs är en gemensam organisering.
Hon förklarar att det idag finns en stor skillnad från tidigare.
– Då arbetare i Iran framförallt har tillfälliga jobb har man tidigare inte vågat strejka. Nu står man inför en helt annan situation då man inte fått lön på flera månader och därför känner att man inte har mycket anat val.
Socialister är inte ensamma att förstå att arbetarklassen är de som har styrkan till att förändra samhället i grunden. Regimen själv vet det och däri ligger bakgrunden till den hårda repression som drabbat arbetare som tagit kamp. Idag saknar arbetare en egen klassorganisation, de har inget massparti och ingen fackförening därför har rörelsen inte avancerat mer.
Parisa menar att en av svagheterna i rörelsen är att arbetarklassen inte fullt ut deltagit som klass.
– Därför har vi studenter lagt ned mycket tid på att försöka knyta band mellan arbetarna och studenter. Arbetarna måste inte bara integreras i rörelsen de måste ställa sig i täten.
Hon är dock övertygad om att arbetarklassen inom en snar framtid kommer att kliva fram i massiv skala. Oljearbetarnas strejk har varit en radikaliserande faktor. I Iran idag sker det en strejk var femte dag.
Att arbetarklassen kommer ge sig in i kampen förklarar Parisa med att de nu inte bara drabbas av statens repression utan även resultatet av den ekonomiska krisen. Hon beskriver arbetarnas situation som fruktansvärd.
– Arbetare lever under omänskliga förhållanden. De möter fattigdom, har dåliga arbetsförhållanden, måste ha två till tre jobb och kanske ändå inte får ut sin lön. Marx ord har aldrig varit mer sant ”Arbetare har inget att förlora annat än sina bojor”.
Iranska regimen använder sig av propaganda mot västimperialismen för att slå ned på rörelsen. Men befolkningen genomskådar deras tomma fraser.
– Irans ekonomiska och politiska kris har lett till att skrämselpropagandan inte biter längre. Däremot har jag svårt att se hur USA skulle lyckas med en invasion. Det skulle inte vara lika lätt som när de gick in i Afghanistan och Irak.
– Det har inte samma förutsättningar. Sen har befolkningen sett vad de har betytt för folken i dessa länder. Dessutom är det mycket som är dubbelspel från både Iran och väst. De har ju handelsförbindelser med varandra men ingen av dem vill nämna det för sitt propagandakrig.
Parisa är övertygad om vad som kan lösa den desperation som det iranska folket befinner sig i.
– All kamp för demokrati är en kamp för socialism. Jag tror inte vi kan få demokrati genom de socialdemokratiska ledarna eller andra reformister. De har inget att erbjuda oss i vår kamp för frihet och social rättvisa.
Parisa ger sin bild på framtiden som går helt i linje med den ryske revolutionären Leo Trotskijs teori om den permanenta revolutionen.
– Irans framtid är viktig för hela Mellanöstern. Iran är en imperialistisk makt i regionen. De ger sitt stöd till islamiska grupper som Hizbollah och Hamas. Men Iran kommer att spela en viktigare roll för framtiden. Hela regionen skulle förändras om socialismen segrade i Iran. En seger för motståndet skulle snabbt sprida sig till andra länder i regionen. Mellanöstern kommer att förändras i grunden av händelseutvecklingen i Iran.
Parisa ser ett nytt Iran framför sig och en ny typ av organisering.
– Den gamla vänstern är splittrad och har begått stora misstag. Stalinistiska Tudeh ger idag sitt stöd till Mosavi dessutom ger de sitt stöd till Hizbollah och Hamas. De har helt bränt sig hos befolkningen. Andra grupper är sekteristiska och ställer sig på sidan om rörelsen, men de är helt isolerade, förklarar Parisa.
– Bland de unga förs diskussionerna på ett helt annat stadium. Socialistiska Studenter och de unga vi organiserar oss i rörelsen, vi är inte sekteristiska men inte heller opportunistiska. Vi lyfter fram socialismen men ger i dagsläget inte vårt stöd till något av de små partierna. Trotskistiska idéer har också blivit populära på universitetet och studiecirklar sker i hemlighet.
– Vi menar att vad som behövs är ett socialistiskt massparti, ett revolutionärt arbetarparti. Ett progressivt parti som är rotat i arbetarklassen, studentrörelsen, de sociala rörelserna. Detta kan bara växa fram av att socialister ger sig in i rörelsen och ger vägledning. Men i grund och botten handlar det om hur arbetarklassen agerar. Det finns idag stora förutsättningar för socialister att växa. Vi vill bygga en mäktig socialistisk rörelse för ett socialistiskt Iran länkad till kampen för socialism internationellt.
Intervju: Kristofer Lundberg
Publicerat av rsuddevalla 
Publicerat av rsuddevalla 
Publicerat av rsuddevalla 
