Hur stoppa rasismen?

08 februari 2010

Det bästa svaret mot rasismen är gemensam kamp mot högerpolitik och mot rasism. Att bekämpa rasismen handlar först och främst om att ge förklaringar och ett politiskt alternativ.

Att rasismens hot dykt upp igen hänger ihop med den nyliberala högerpolitiken under de senaste 20-30 åren. Privatiseringar, nedskärningar, arbetslöshet, ökade klyftor – allt detta har ökat osäkerheten i samhället. När samtidigt det tidigare arbetarpartiet, Socialdemokraterna, också för en liknande politik har det gett utrymme för rasisterna. De minst medvetna har fallit för utpekandet av invandrare som syndabockar. Rasismen är en produkt av passivitet, låg medvetenhet och bristen på arbetarorganisationer.

En antirasistisk rörelse måste ge svar som inga etablerade partier kan ge. Den måste visa att försämringar och förlorade jobb är ett resultat av det kapitalistiska systemet. Att det är politiker och direktörer som medvetet fattat besluten. Detta är samma system som leder till krig, diktaturer och klimatförsämringar som tvingar människor att fly. Alternativet till kapitalismen är ett demokratiskt socia­listiskt samhälle i global skala.
Attackerna och försämringarna drabbar alla vanliga löntagare, unga och pensionärer. De måste därför bemötas av gemensam kamp, av en kämpande arbetarrörelse som förenar alla oavsett etnisk bakgrund, språk, religion o s v. Utan gemensam kamp går det inte att rädda nedläggningshotade skolor eller bibliotek.

Rasisternas försök att splittra denna kamp måste slås tillbaka. Försämringar och hårdare förtryck av flyktingar har aldrig gjort att äldreom­sorgen eller skolan fått mer resurser. Tvärtom, attacker på en grupp har banat väg för attacker på andra. Flyktingar som kämpar för sin rätt får genomgående starkt stöd av lokalbe- folkningen på sin ort.

Rasismen måste därför bemötas överallt där den dyker upp. I första hand med argument och ett alternativ till dagens samhällsutveckling. Desperation har fått vissa att tro att det är enskilda rasister som ska angripas. Men det som behövs är mobiliseringar som försöker samla så många som möjligt. Protesterna mot sänkt a-kassa efter valet 2006 bröt SD:s uppåtgående trend. Att känna kollektiv styrka och demokratiskt diskutera krav och aktioner är vägen att bygga en kämpande antirasistisk rörelse kapabel att bekämpa SD och rasismen.

Annonser

Faran med Sverigedemokraterna

08 februari 2010

Vad är faran med Sverigedemokraterna? Ett kort svar är att det rasistiska giftet kan spridas till andra partier, att det riskerar att bli ett hinder för gemensam kamp, samt att det rasistiska våldet ökar.

Danmark är ett tydligt exempel på hur andra partier kopierat och samarbetat med ett rasistparti som gått framåt i val. Det gäller inte bara de traditionella högerpartierna, utan äv­en Socialdemokraterna och Socialistiskt Folkeparti. Ett genombrott kom när Poul Nyrup Rasmussen, socialde­mokratisk statsminister, i nyårstalet 2000 pratade om risken för att danskar känner sig ”främmande i sitt eget land”.
Även i Sverige har utvecklingen gått åt samma håll, om än långsammare. Rasistiska Ny Demokratis kravlista för flyktingpolitiken genomfördes av de andra partierna (t ex visumkrav från före detta Jugoslavien och sänkta dagbidrag för asylsökan­de). Folkpartiet gjorde kravet på språktest för den som söker medborgarskap till sin huvudfråga i valet 2002. På senare år är det främst moderaterna i Skåne som försökt haka på SD.

Rasisterna menar att ”alla svenskar” har gemensamma intressen. Det finns ”inga motsättningar mellan arbetstagares och kapitalägares intressen” påstår SD i sitt handlingspro- gram för ekonomisk politik. Det är en klassisk rasistisk formulering.
När SD pratar om jobb menar man arbete för ”svenskar”, det vill säga inte för den stora grupp av LO-medlemmar som kommer från andra länder och arbetar på sjukhus, i indu­strin o s v.
För att kämpa mot sänkta a-kassa, sjukersättning och pensioner krävs en verklig massrörelse, med massdemonstrationer och strejker, med sikte på att skapa ett nytt kämpande arbetarparti. En verklig kamprörelse förenar arbetare och unga, oavsett ur- sprungsland, samtidigt som det är en kamp mot både svenska och utländs­ka kapitalister och deras politiker. SD är svurna fiender till all form av klasskamp.

SD:s angrepp på flyktingar och invandrare som orsaken till problem i samhället legitimerar det rasistiska våldet. Nazistiska våldsgrupper uppmuntras och föreställer sig att SD:s väljare stöder även dem. SD har samtidigt gång på gång avslöjats med dömda våldsverkare och nazistanhängare i sina led.


Sverigedemokraternas rasistiska program

08 februari 2010

Sverigedemokraterna är inte längre rasister, påstod Jan Guillou i en serie artiklar i Aftonbladet för ett år sedan. Men det räcker med att läsa SD:s program för att inse att rasismen är långt ifrån borttvättad.

Vad är rasism? Sverigedemokraternas principprogram antogs i maj 2003, med vissa förändringar gjorda 2005. Här finns ingen hänvisning till olika ”raser”, men det har sin förklaring.

Rasismen har byggt på att det finns olika ”människoraser” som värderas olika. Det statliga svenska rasbiologiska institutet, som instiftades 1922, var ett av de värsta i att gradera vissa ”folkstammar” som värdelösa eller direkt farliga, medan de ”nordiska” beskrevs som överlägsna. Globalt var rasismen en bärande ide­ologi för imperialismens kolonier samt för att splittra arbetare och förtryckta inom och mellan länder. Soci­alisterna i den framväxande arbetarrörelsen var den kraft som utmanade rasismen, inte minst med parollen ”proletärer i alla länder, förena er”.

Sedan nazismen – en av de grövs­ta rasideologierna – besegrats i andra världskriget och koloniernas folk kämpade för sin frihet började rasismen att pressas tillbaka. Men det var inte förrän 1958 som Sverige bytte namn på sitt rasbiologiska institut. Medborgarrättsrörelsen i USA på 1960-talet och kampen mot apartheid i Sydafrika under 1970- och 80-talen var viktiga milstolpar i kampen mot rasism. Arbetarkamp och politisk radikalisering bland ungdomar och studenter i en rad länder efter Frankrike 1968 bidrog starkt till att pressa tillbaka rasismen ytterligare. Det betyder inte att rasismen försvann – även om kamp kan pressa den tillbaka är rasismen en integrerad del av det kapitalistiska samhället. Rasismen ger de styrande möjlighet att försöka ställa grupper av arbetare och förtryckta mot varandra. Genom att vissa har sämre villkor försvåras den gemensamma kampen underifrån. Rasismen betyder i korthet en medveten rangordning och/eller diskriminering av människor utifrån etnisk bakgrund (födelseland, utseende), språk, religion etc.

När Sverigedemokraterna bildades 1988 var ett av dess nyckelkrav att alla som kommit till Sverige efter 1970 skulle utvisas. Partiet behöll också parollen ”Bevara Sverige Svenskt”, som var namnet på dess föregångare. Under senare hälften av 1990-talet tog partiet bort 1970-kravet ur sitt program. Det ingick i en internationell trend att tona ner vissa krav för att kunna få fler röster i valen. I Sveri-ge var Ny Demokrati en föregångare för SD när man kom in riksdagen år 1991.

Dessa rasistiska partier slutade (till skillnad från nazistgrupperna) att använda rasbegreppet. Istället tog begreppet kultur över som ett kodord för ”ras”. De rasistiska partierna i Europa vill förknippa invandring med stora ekonomiska kostnader och med kriminalitet. De kräver allt hårdare lagar mot invandring och att utländska medborgare ska stå utan rättigheter.

Samtidigt försöker de framställa sig som annorlunda och kritiska till de etablerade partierna, samt att de försvarar respektive lands etniska majoritet. Dansk Folkeparti säger sig försva- ra danskars rätt till äldreomsorg och engelska BNP talar om jobb till britti-ska arbetare. Sedan början av 2000-talet har dessa partiers politiska angrepp allt mer riktats mot muslimer. Det var därför inte överraskande att SD:s ö­kända debattartikel i Aftonbladet i höstas pekade ut islam som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.

Sverigedemokraternas princip­program är bara 4 sidor långt. På det utrymmet finns begreppet ”nation” i olika former nämnt mer än 50 gång­er, medan ”kultur” uppträder närma­re 40 gånger.

SD:s huvudbegrepp är ”den natio­nalistiska principen”. Denna ­förklaras så här: ”Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell ­likhet bland befolkningen.” Om nu Sverigedemokraterna lämnat rasismen bakom sig – vad är då ”etnisk likhet”? Och hur ska den ”etniska likheten” uppnås?

SD:s invandringspolitiska program ger tre svar. SD vill att ”invandringen av personer från kulturellt av-lägsna länder begränsas till ett minimum”. Partiet tror att det ”kan bli nödvändigt med ett tillfälligt total­stopp för icke-västlig invandring”. För de ”etniskt olika” som redan finns i Sverige förordas ett ”generöst bidrag till återvandring”, under förutsättning att den som lämnar Sverige avsäger sig medborgarskap och uppe­hållstillstånd.

För säkerhets skull understryker SD att ”Sverige är svenskarnas land”. Är detta något annat än en modern variant av 1970-regeln som visar att Sverigedemokraterna förordar ”etnis­ka gränser”?

I Sverigedemokraternas invandringspolitiska program finns ett detaljerat program för att begrän­sa invandringen:
• Alla uppehållstillstånd ska vara tillfälliga.
• Flyktingar som saknar pass el­ler id-handlingar ska avvisas direkt.
• Det ska vara kriminellt att göm­ma flyktingar.
• Flyktingar ska inte få kontanta bidrag och tillåtas utföra enkla­re sysslor på förläggningen.
• Flyktingar som väntar ska förpassas till en zon utanför EU. SD har även ett program för särbe-handling mellan svenskar och invandrare som redan finns i landet:
• De som inte är svenska medborgare måste vara 24 år för att få gifta sig. De måste ge ett större bidrag till staten.
• Den som behöver tolk ska betala det själv.
• Invandrarföreningar ska inte få bidrag.
• Kristna högtider ska firas i skolan, där kyrkan ska spela en större roll.
• Slöja och turban ska vara förbjudet under yrkesutövning.
• För att bli svensk medborgare krävs 10 års väntan, därefter ett medborgarskapstest inklusive en lojalitetsförklaring till Sveri­ge.

Det är tydligt vilka som är SD:s viktigas­te frågor. Partiets program är helt i linje med andra rasistpartiers runt om i Europa. Dessa partier pendlar ständigt mellan våldsam rasism och försök att putsa ytan. Att SD är ett rasistiskt parti som utgör en fara för alla arbetare, ungdo­mar och kvinnor råder det inga tvivel om.

Per-Åke Westerlund