Nya steg med Offensiv

18 maj 2012

När Offensiv kom ut för första gången i september 1973 stod Sverige och världen på tröskeln till en ny historisk tid. Den globala ekonomiska krisen 1974-75 kom att bli inledningen till en utdragen, ännu pågående dödskamp för det kapitalistiska systemet.

Läs hela inlägget här »

Annonser

DS satte fokus på Offensivt april inför 1 maj

03 april 2012

DS satte sikte på Offensivt april inför 1 maj
Söndagen den 1 april samlades RS Västra Götalands distriktsstyrelse (DS). Mötet satte fokus på kampanjen Offensivt april inför 1 maj.

Mål togs att värva 80 autogiroprenumerationer i västra partidistriktet under april och ytterligare 20 fram till Offensivs nummer 1000 i maj. Offensivt april kommer vara späckat med torgmöten, flygbladsutdelningar, dörrknack och aktiviteter. En extra satsning ska göras på Offensiv under 1 maj.

DS valde också en 1 maj-kommitté och utsåg arbetsuppgifter inför demonstrationen. Propagandamaterial är redan klart inför demonstrationen och kommer börja spridas nästa vecka.

Kristofer Lundberg


Tre myter om Sverigedemokraterna

22 september 2010
Tre myter om SD
Myt 1: Att SD inte längre är rasister.
I SD:s principprogram skriver man: ”Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell ­likhet bland befolkningen.” Vad är etnisk likhet – om inte en omskrivning av rasisternas klassiska motstånd mot ”rasblandning”?
I Sverigedemokraternas invandringspolitiska program finns ett detaljerat program för att begrän­sa invandringen:
· Alla uppehållstillstånd ska vara tillfälliga.
· Flyktingar som saknar pass el­ler id-handlingar ska avvisas direkt.
· Det ska vara kriminellt att göm­ma flyktingar.
· Flyktingar ska inte få kontanta bidrag och tillåtas utföra enkla­re sysslor på förläggningen.
· Flyktingar som väntar ska förpassas till en zon utanför EU.
SD har även ett program för särbehandling mellan svenskar och invandrare som redan finns i landet:
· De som inte är svenska medborgare måste vara 24 år för att få gifta sig. De måste ge ett större bidrag till staten.
· Den som behöver tolk ska betala det själv.
· Invandrarföreningar ska inte få bidrag.
· Kristna högtider ska firas i skolan, där kyrkan ska spela en större roll.
· Slöja och turban ska vara förbjudet under yrkesutövning.
· För att bli svensk medborgare krävs 10 års väntan, därefter ett medborgarskapstest inklusive en lojalitetsförklaring till Sveri­ge.
MYT 2 Att demonstrationer mot SD skulle gynna SD.
Hanne Kjöller på Dagens Nyheters ledarsida skrev dagen innan valet att ”SD borde skicka blommor till alla de vänsterorganisationer som bistått partiet så starkt under hela valrörelsen”. Samma tema har upprepats flera gånger, särskilt i DN.
Men det är inte demonstrationer och protester som stärker SD. Avsaknad av motdemonstrationer har inte hindrat att SD gått framåt i en rad kommuner i Skåne eller dansk Folkeparti att vinna röster i Danmark.
Istället är det just uppvisningen av folkligt motstånd som tvingat tillbaka eller bromsat rasismen. Massprotester mot rasismen stärker alla som känner sig hotade av SD och dess svans. Och där möjliga SD-sympatisörer känner motstånd blir SD svagare.
DN har inte haft några problem med att låta Fredrik Reinfeldt kritisera SD. Men det är snarare kritik som etablera politiker som gör att SD kan beskriva sig som ”annorlunda” fastän även SD står för högerpolitik.
De som borde få blommor är istället de politiker och direktörer som skapat ökade klyftor och osäkerhet inför framtiden. Att arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen inte visar en väg framåt med trygga jobb och välfärd är en avgörande faktor för rasistpartiernas framväxt.
De som är kritiska till demonstrationer och protester mot SD har sällan någon alternativ metod att stoppa rasismen. Men så är de inte förespråkare av demonstrationer eller protester i frågor heller.
MYT 3: Att rasismen skulle bero på invandringen
Att detta är en myt som visas av att SD ökade sitt röstetal kraftigt trots att det blivit allt svårare för flyktingar att få uppehållstillstånd i Sverige. Rasistiska partier i Europa har på motsvarande sätt ökat sitt röstetal oberoende av antalet invandrare.
De drivande bakom Sverigedemokraterna krävde länge att alla invandrare som anlänt till Sverige efter 1970 skulle utvisas. Rasisterna attackerar vad de tror ger mest resultat för tillfäller – judar i början av 1900-talet, flyktingar i Sverige de senaste decennierna och numera mest muslimer.
Det är därför helt fel när statsvetarprofessorn Olof Ruin skriver i Dagens Nyheter att ”När det gäller Sverigedemokraterna borde de etablerade partierna tidigt i år ha tagit upp en seriös diskussion kring invandring: både om problem och fördelar”.
Olof Ruins idé har ingen förankring i verkligheten. När skulle en sådan metod ha stoppat i rasismen i något land? Rasistpartierna bygger ju sitt stöd på misstron mot just de etablerade partierna.
”Invandring” är en viktig fråga, men den ska inte diskuteras på SD:s villkor. Diskussionen om SD måste handla om rasismen och den måste tas av fackföreningar och gräsrotsorganisationer på arbetsplatser, i bostadsområden och på skolorna. Det handlar om att betona gemensam kamp och varna för risken för rasistisk splittring av arbetare och ungdomar efter etniska eller religiösa linjer.
Per-Åke Westerlund

Rättvisepartiet Socialisternas vallåt.

02 augusti 2010

Rättvisepartiet Socialisterna ställer upp i valet till riksdagen, samt till flera kommuner och landsting, däribland Uddevalla, Göteborg, Stockholm, Luleå, Haninge och Sundsvall, Västra Götalandsregionen,  Norrbottens län, Stockholms län och Västernorrlands län.

Rösta på ett kämpande socialistiskt alternativ, rösta på Rättvisepartiet Socialisterna.


Reinfeldts regering: Rånar fattiga för att ge till de rika

26 juli 2010

Inkomst- och förmögenhetsklyftorna har aldrig i modern tid varit större än nu. Årtionden av högerpolitik har klyvt landet mitt itu.

”Den relativa fattigdomen har ökat till den högsta nivån under 2000-talet och det finns starka larmsignaler om en ökad absolut fattigdom”, konstaterar Arbetarrörelsens Tankesmedja i en ny rapport, ”Jämlik startpunkt? Knappast”.

Andelen hushåll som lever under den relativa fattigdomsgränsen (60 procent av medianinkomsten) beräknas öka från 12 procent 2006 till 15 procent i år 2010. Det betyder att  250 000 fler lever i relativt fattiga hushåll än för fyra år sedan.
(Medianinkomst är den inkomst som ligger i mitten av skalan. Den som har mindre än 60 procent av medianinkomsten i ett samhälle räknas som fattig enligt EU:s definition).
En grupp som drabbats särskilt hårt av regeringens politik är ensamstående föräldrar, de flesta kvinnor. Var fjärde ensamstående mamma lever i fattigdom i dagens Sverige.

I fjol sommar larmade stiftelsen Majblomman att: ”Mer än en kvarts miljon barn lever i fattigdom i Sverige. Dessa barn blir ofta kvar i stan under sommaren, utan bra aktiviteter, för att familjen inte har råd. Föräldrarna har inte heller alltid pengar till mat, medicin och glasögon till barnen”.
Det är bara sommarvädret som blivit  bättre sedan dess.
I storstäderna är klasskillnaderna störst och märkbarast.
I Malmö lever man i genomsnitt åtta år längre om man bor i ett överklassområde jämfört med ett arbetarområde.
”Göteborgs befolkning växte mer än någonsin under 2009. Men antalet hushåll som fick socialbidrag ökade med 13 procent och klyftorna mellan rika och fattiga stadsdelar består”, skrev Göteborgs-Posten den 16 juni i år och hänvisade till en ny rapport från stadskontoret.
I Stockholmsförorter som Tensta och Rinkeby står varannan invånare utanför arbetsmarknaden. Medelinkomsten är mindre än hälften än i innerstan.

Högeralliansens uppskruvade nyliberalism – avregleringar och utförsäljningar – har starkt bidragit till att klass, kön och etnicitet bestämmer vilken inkomst, utbildning, bostad och vård man får.
Friskoleeleändet tillsammans med ständiga nedskärningar har inneburit att skolan är mer segregerad än någonsin.
I inget europeiskt land har föräldrarnas inkomst och utbildning så stor betydelse för resultaten som i Sverige, enligt en färsk rapport från Skolverket.

Det första högerregeringen gjorde var att sänka ersättningen i arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Skälen var flera: 1) finansiera skattesänkningarna för de rika, 2) ta ett kliv mot en låglönemarknad och 3) att försöka splittra arbetarna och köpa sig stöd. Välavlönade med ett heltidsjobb, oftast män, gynnades på bekostnad av deltidsarbetande, pen- sionärer, arbetslösa och sjuka.
Även regeringen, i en bilaga till Vårbudgeten 2010, erkänner att skattepolitiken under senare år varit den viktigaste orsaken till de växande inkomstklyftorna. Men regeringen påstår att ”snart ska alla få det bättre”. Hört det förut?
I vilket fall, hushåll med låga inkomster har bara fått en tiondel av vad regeringen gett till höginkomsttagarna.

”En kommunalarfamilj får bara en femtedel så mycket att köpa för som en höginkomsttagarfamilj, med regeringens politik”, enligt Kommunalarbetaren den 13 juli i år.
Resultatet har blivit att allt fler tvingas försöka leva på låga inkomster – det vill säga en disponibel inkomst som ligger under 60 procent av medianinkomsten.
Nästan var femte sjuk, arbetslös eller pensionerad lever i ett hushåll med låg inkomst, enligt en färsk LO-rapport: Inkomster och inkomstfördelning 2008.

Den sämre och dyrare a-kassan jämte försämringarna i sjukförsäkringen är en orsak till att antalet socialbidragstagare ökar.
Nästan hälften av alla arbetslösa – 46 procent – stod utan ersättning från arbetslöshetsförsäkringen 2009.
Fyra av fem unga utan jobb saknar a-kassa, vilket resulterat i att 40 procent av alla socialbidragstagare är mellan 18 och 29 år. Förra året betaldes det ut 20 procent mer i socialbidrag än året innan.

Högerpolitikens facit, i socialdemokratisk såväl som i traditionell borgerlig tappning, kan sammanfattas i att sedan 1991 har ”den välbärgade singeln fått 60 000 kronor  mer i månaden att köpa för än den ensamstående barnskötaren” (Kommunal- arbetaren den 13 juli).
Oavsett vilken av de båda allianser som vinner valet väntar en fortsatt omvänd Robin Hood-politik och nya nedskärningar.
För att vända utvecklingen krävs organiserade gräsrotskampanjer och kamp som syftar till att verkligen uppnå förbättringar. Framför allt måste fackföreningarna ställa sig i spetsen för en verklig motståndsrörelse mot alla former av högerpolitik och börja ta initiativ i riktning mot ett nytt arbetarparti.

Per Olsson


Skrota monarkin – för en socialistisk republik

18 juni 2010

(publicerad i Offensiv #905 17 juni 2010)

I media har nedräkningen mot bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling speglats av en aldrig sinande ström av reklaminslag för kungafamiljen och monarkin. SVT och TV4 har blivit slottets tv och tidningarna är fyllda med det senaste hovskvallret samtidigt som man försöker övertrumfa varandra i antal påkostade specialbilagor eller dvd-filmer om kungahuset.
Men denna propagandakampanj till trots: monarkins motståndare blir allt fler och bröllopet har inte alls blivit den inkomstkälla som hovlakejer­na hoppats på.

Läs hela inlägget här »