Enorma lönehöjningar för regionpolitiker.

01 mars 2010

Västra Götalandsregionens arvodesberedning, ledd av socialdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet har lagt förslag om en höjning av regionrådens löner med hela 11,5 %.

Samma partier som (tillsammans med Vänsterpartiet) med hänvisning till dålig ekonomi beslutade om en nedläggning av akutsjukvården i Uddevalla har nu beslutat om att höja sina egna löner med över 6000 kr i månaden. Detta samtidigt som vi är mitt uppe i en avtalsrörelse där flera arbetsgivare kräver nollavtal för vanliga arbetare, något som i praktiken innebär en lönesänkning.

Sammantaget ska lönen höjas från 51 991 kr till 58 000 kr, vilket är nästan 3 gånger så mycket som en genomsnittlig arbetarlön 2008.  Har man även förmånen att vara ordförande eller vice ordförande i regionstyrelsen så kommer man få upp till 3,5 gånger en genomsnittlig arbetarlön (75 400 kr). De partier som reserverade sig mot beslutet nöjde sig med en löneökning på ”bara” 3000 kr i månaden (Miljöpartiet) eller att ligga kvar på 52 000 (Vänsterpartiet), vilket dock fortfarande är nästan 2,5 gånger genomsnittslönen. Sammanlagt innebär lönehöjningarna en kostnadsökning med över 1 miljon kronor om året för regionen, en miljon som istället skulle kunna användas för att betala fler läkar- eller sjukskötersketjänster till den hårt belastade NU-sjukvården.

Rättvisepartiet Socialisterna är det enda partiet som aktivt reser kravet på politiker på arbetarlön. En politiker som tjänar samma lön som en genomsnittlig LO-arbetare kommer inte ha råd att köpa sig fri från de effekter deras nyliberala nedskärningspolitik för med sig.

RS kräver också att politikerna ska representera våra intressen och vara avsättningsbara även mellan mandatperioderna. Det var tex oerhört tydligt att det inte var våra intressen som man beslutade utifrån när akutsjukvården i Uddevalla lades ner trots att över 5000 personer gick ut och demonstrerade till stöd för akuten i vad som måste ha varit stadens största politiska demonstration någonsin.

Patrik Berg

Annonser

Hur stoppa rasismen?

08 februari 2010

Det bästa svaret mot rasismen är gemensam kamp mot högerpolitik och mot rasism. Att bekämpa rasismen handlar först och främst om att ge förklaringar och ett politiskt alternativ.

Att rasismens hot dykt upp igen hänger ihop med den nyliberala högerpolitiken under de senaste 20-30 åren. Privatiseringar, nedskärningar, arbetslöshet, ökade klyftor – allt detta har ökat osäkerheten i samhället. När samtidigt det tidigare arbetarpartiet, Socialdemokraterna, också för en liknande politik har det gett utrymme för rasisterna. De minst medvetna har fallit för utpekandet av invandrare som syndabockar. Rasismen är en produkt av passivitet, låg medvetenhet och bristen på arbetarorganisationer.

En antirasistisk rörelse måste ge svar som inga etablerade partier kan ge. Den måste visa att försämringar och förlorade jobb är ett resultat av det kapitalistiska systemet. Att det är politiker och direktörer som medvetet fattat besluten. Detta är samma system som leder till krig, diktaturer och klimatförsämringar som tvingar människor att fly. Alternativet till kapitalismen är ett demokratiskt socia­listiskt samhälle i global skala.
Attackerna och försämringarna drabbar alla vanliga löntagare, unga och pensionärer. De måste därför bemötas av gemensam kamp, av en kämpande arbetarrörelse som förenar alla oavsett etnisk bakgrund, språk, religion o s v. Utan gemensam kamp går det inte att rädda nedläggningshotade skolor eller bibliotek.

Rasisternas försök att splittra denna kamp måste slås tillbaka. Försämringar och hårdare förtryck av flyktingar har aldrig gjort att äldreom­sorgen eller skolan fått mer resurser. Tvärtom, attacker på en grupp har banat väg för attacker på andra. Flyktingar som kämpar för sin rätt får genomgående starkt stöd av lokalbe- folkningen på sin ort.

Rasismen måste därför bemötas överallt där den dyker upp. I första hand med argument och ett alternativ till dagens samhällsutveckling. Desperation har fått vissa att tro att det är enskilda rasister som ska angripas. Men det som behövs är mobiliseringar som försöker samla så många som möjligt. Protesterna mot sänkt a-kassa efter valet 2006 bröt SD:s uppåtgående trend. Att känna kollektiv styrka och demokratiskt diskutera krav och aktioner är vägen att bygga en kämpande antirasistisk rörelse kapabel att bekämpa SD och rasismen.


Faran med Sverigedemokraterna

08 februari 2010

Vad är faran med Sverigedemokraterna? Ett kort svar är att det rasistiska giftet kan spridas till andra partier, att det riskerar att bli ett hinder för gemensam kamp, samt att det rasistiska våldet ökar.

Danmark är ett tydligt exempel på hur andra partier kopierat och samarbetat med ett rasistparti som gått framåt i val. Det gäller inte bara de traditionella högerpartierna, utan äv­en Socialdemokraterna och Socialistiskt Folkeparti. Ett genombrott kom när Poul Nyrup Rasmussen, socialde­mokratisk statsminister, i nyårstalet 2000 pratade om risken för att danskar känner sig ”främmande i sitt eget land”.
Även i Sverige har utvecklingen gått åt samma håll, om än långsammare. Rasistiska Ny Demokratis kravlista för flyktingpolitiken genomfördes av de andra partierna (t ex visumkrav från före detta Jugoslavien och sänkta dagbidrag för asylsökan­de). Folkpartiet gjorde kravet på språktest för den som söker medborgarskap till sin huvudfråga i valet 2002. På senare år är det främst moderaterna i Skåne som försökt haka på SD.

Rasisterna menar att ”alla svenskar” har gemensamma intressen. Det finns ”inga motsättningar mellan arbetstagares och kapitalägares intressen” påstår SD i sitt handlingspro- gram för ekonomisk politik. Det är en klassisk rasistisk formulering.
När SD pratar om jobb menar man arbete för ”svenskar”, det vill säga inte för den stora grupp av LO-medlemmar som kommer från andra länder och arbetar på sjukhus, i indu­strin o s v.
För att kämpa mot sänkta a-kassa, sjukersättning och pensioner krävs en verklig massrörelse, med massdemonstrationer och strejker, med sikte på att skapa ett nytt kämpande arbetarparti. En verklig kamprörelse förenar arbetare och unga, oavsett ur- sprungsland, samtidigt som det är en kamp mot både svenska och utländs­ka kapitalister och deras politiker. SD är svurna fiender till all form av klasskamp.

SD:s angrepp på flyktingar och invandrare som orsaken till problem i samhället legitimerar det rasistiska våldet. Nazistiska våldsgrupper uppmuntras och föreställer sig att SD:s väljare stöder även dem. SD har samtidigt gång på gång avslöjats med dömda våldsverkare och nazistanhängare i sina led.


Sverigedemokraternas rasistiska program

08 februari 2010

Sverigedemokraterna är inte längre rasister, påstod Jan Guillou i en serie artiklar i Aftonbladet för ett år sedan. Men det räcker med att läsa SD:s program för att inse att rasismen är långt ifrån borttvättad.

Vad är rasism? Sverigedemokraternas principprogram antogs i maj 2003, med vissa förändringar gjorda 2005. Här finns ingen hänvisning till olika ”raser”, men det har sin förklaring.

Rasismen har byggt på att det finns olika ”människoraser” som värderas olika. Det statliga svenska rasbiologiska institutet, som instiftades 1922, var ett av de värsta i att gradera vissa ”folkstammar” som värdelösa eller direkt farliga, medan de ”nordiska” beskrevs som överlägsna. Globalt var rasismen en bärande ide­ologi för imperialismens kolonier samt för att splittra arbetare och förtryckta inom och mellan länder. Soci­alisterna i den framväxande arbetarrörelsen var den kraft som utmanade rasismen, inte minst med parollen ”proletärer i alla länder, förena er”.

Sedan nazismen – en av de grövs­ta rasideologierna – besegrats i andra världskriget och koloniernas folk kämpade för sin frihet började rasismen att pressas tillbaka. Men det var inte förrän 1958 som Sverige bytte namn på sitt rasbiologiska institut. Medborgarrättsrörelsen i USA på 1960-talet och kampen mot apartheid i Sydafrika under 1970- och 80-talen var viktiga milstolpar i kampen mot rasism. Arbetarkamp och politisk radikalisering bland ungdomar och studenter i en rad länder efter Frankrike 1968 bidrog starkt till att pressa tillbaka rasismen ytterligare. Det betyder inte att rasismen försvann – även om kamp kan pressa den tillbaka är rasismen en integrerad del av det kapitalistiska samhället. Rasismen ger de styrande möjlighet att försöka ställa grupper av arbetare och förtryckta mot varandra. Genom att vissa har sämre villkor försvåras den gemensamma kampen underifrån. Rasismen betyder i korthet en medveten rangordning och/eller diskriminering av människor utifrån etnisk bakgrund (födelseland, utseende), språk, religion etc.

När Sverigedemokraterna bildades 1988 var ett av dess nyckelkrav att alla som kommit till Sverige efter 1970 skulle utvisas. Partiet behöll också parollen ”Bevara Sverige Svenskt”, som var namnet på dess föregångare. Under senare hälften av 1990-talet tog partiet bort 1970-kravet ur sitt program. Det ingick i en internationell trend att tona ner vissa krav för att kunna få fler röster i valen. I Sveri-ge var Ny Demokrati en föregångare för SD när man kom in riksdagen år 1991.

Dessa rasistiska partier slutade (till skillnad från nazistgrupperna) att använda rasbegreppet. Istället tog begreppet kultur över som ett kodord för ”ras”. De rasistiska partierna i Europa vill förknippa invandring med stora ekonomiska kostnader och med kriminalitet. De kräver allt hårdare lagar mot invandring och att utländska medborgare ska stå utan rättigheter.

Samtidigt försöker de framställa sig som annorlunda och kritiska till de etablerade partierna, samt att de försvarar respektive lands etniska majoritet. Dansk Folkeparti säger sig försva- ra danskars rätt till äldreomsorg och engelska BNP talar om jobb till britti-ska arbetare. Sedan början av 2000-talet har dessa partiers politiska angrepp allt mer riktats mot muslimer. Det var därför inte överraskande att SD:s ö­kända debattartikel i Aftonbladet i höstas pekade ut islam som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.

Sverigedemokraternas princip­program är bara 4 sidor långt. På det utrymmet finns begreppet ”nation” i olika former nämnt mer än 50 gång­er, medan ”kultur” uppträder närma­re 40 gånger.

SD:s huvudbegrepp är ”den natio­nalistiska principen”. Denna ­förklaras så här: ”Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell ­likhet bland befolkningen.” Om nu Sverigedemokraterna lämnat rasismen bakom sig – vad är då ”etnisk likhet”? Och hur ska den ”etniska likheten” uppnås?

SD:s invandringspolitiska program ger tre svar. SD vill att ”invandringen av personer från kulturellt av-lägsna länder begränsas till ett minimum”. Partiet tror att det ”kan bli nödvändigt med ett tillfälligt total­stopp för icke-västlig invandring”. För de ”etniskt olika” som redan finns i Sverige förordas ett ”generöst bidrag till återvandring”, under förutsättning att den som lämnar Sverige avsäger sig medborgarskap och uppe­hållstillstånd.

För säkerhets skull understryker SD att ”Sverige är svenskarnas land”. Är detta något annat än en modern variant av 1970-regeln som visar att Sverigedemokraterna förordar ”etnis­ka gränser”?

I Sverigedemokraternas invandringspolitiska program finns ett detaljerat program för att begrän­sa invandringen:
• Alla uppehållstillstånd ska vara tillfälliga.
• Flyktingar som saknar pass el­ler id-handlingar ska avvisas direkt.
• Det ska vara kriminellt att göm­ma flyktingar.
• Flyktingar ska inte få kontanta bidrag och tillåtas utföra enkla­re sysslor på förläggningen.
• Flyktingar som väntar ska förpassas till en zon utanför EU. SD har även ett program för särbe-handling mellan svenskar och invandrare som redan finns i landet:
• De som inte är svenska medborgare måste vara 24 år för att få gifta sig. De måste ge ett större bidrag till staten.
• Den som behöver tolk ska betala det själv.
• Invandrarföreningar ska inte få bidrag.
• Kristna högtider ska firas i skolan, där kyrkan ska spela en större roll.
• Slöja och turban ska vara förbjudet under yrkesutövning.
• För att bli svensk medborgare krävs 10 års väntan, därefter ett medborgarskapstest inklusive en lojalitetsförklaring till Sveri­ge.

Det är tydligt vilka som är SD:s viktigas­te frågor. Partiets program är helt i linje med andra rasistpartiers runt om i Europa. Dessa partier pendlar ständigt mellan våldsam rasism och försök att putsa ytan. Att SD är ett rasistiskt parti som utgör en fara för alla arbetare, ungdo­mar och kvinnor råder det inga tvivel om.

Per-Åke Westerlund


Hur stoppas Sverigedemokraterna?

18 augusti 2009

De etablerade partierna har nu bytt fot och vill bjuda in rasistiska sverigedemokraterna för debatter (se GP måndag 18:e augusti). Bara för att SD ökar i opinionsmätningar som till stor del beror på den uppmärksamhet och gratis reklam de får av ett oproportionerligt medieutrymme, så innebär det inte att deras rasism skulle ha försvunnit. Problemet med att bjuda in rasistiska sverigedemokraterna är flera.

För det första för att rasister och nazister får ökat självförtroende och med det så ges en legitimitet för rasistiska skämt, trakasserier, misshandlar och till sist politiska mord. I de kommuner som sd gått fram har de nazistiska våldet ökat.

För det andra så kan de etablerade politikerna inte vinna en debatt mot rasisterna i sverigedemorkaterna för att de dels kopierar deras politik, dels för att det är missnöjet med de etablerade partierna som är grunden till det missnöje som får människor att söka sig sverigedemokraterna som ses som något nytt.

Risken är stor att de etablerade partiernas ändring i frågan också öppnar dörrar till att rasisterna att kommer ut till skolorna. Rättvisepartiet Socialisterna säger ingen plattform åt rasistpartierna, vi menar att elever som kör ut rasisterna ur skolan gör helt rätt, på samma sätt som de tusentals personer som stoppat och buat ut sverigedemokraternas torgmöten runt om i landet. Men samtidigt måste man avslöja sd högerpolitik, att de är inget alternativ för de som vill visa sitt motstånd mot nedskärningar och högerpolitik.

Man kan inte bekämpa högerpolitik med högerpolitik, och man kan inte bekämpa rasism med rasism. Tydligast har anpassningen till rasisternas politik kommit i det borgerliga blocket i Malmö. Det moderata oppositionsrådet Anja Sonesson i Malmö vill dra in bidragen för invandrare som väljer att bo kvar i exempelvis Malmö, trots att de inte får jobb.

På detta sätt försöker man inte bara bekämpa sverigedemokraterna genom att ta debatten med dom utan även genom att ta över deras politik. Och i sin analys så har de helt missat att det är missnöjet med deras högerpolitik, inkl den såkallade oppositionens högerpolitik som gett sverigedemokraterna ett utrymme.

Så varför ska då de etablerade riksdagspartierna ta den här debatten? Helt klart är det inte för att de nu plötsligt blivit aktiva kämpande antirasister utan för de är rädda för att mista sina platser i fullmäktigesalar och i riksdagen. Vad som nu krävs är en verklig antirasism, som tar kamp mot rasism, oavsett varifrån den kommer och en kamp mot krisen och de nedskärningar som kommer ur den.

Om inget kämpande alternativ mot krisen finns är risken stor att rasism och högerpopulism vinner ett visst gehör. Missnöjet med de etablerade partierna, som är ansvariga för högerpolitiken, måste ges chans att ta sig annat uttryck än i väljarstöd till sd. Behovet är akut av att bygga ett nytt arbetarparti, som tar strid med politiker som bara gynnar storföretag och direktörer.

Det som behövs är gemensam kamp mot rasism och för jobb, bostäder, vård och utbildning till alla. Det är en kamp som varken sverigedemokraterna eller de etablerade partierna kan driva. Utan det är upp till arbetarrörelsen att visa vägen och det är den kampen som Rättvisepartiet Socialisterna tar i Göteborg och hela landet.

Joel Eriksson